Erfarenhetsunderskott

av Peter Luthersson

År 1809 gick nästan halva det svenska kärnlandet förlorat, länen öster om Bottenviken som nu blev storfurstendömet Finland i ryska imperiet. Makthavarna i det återstående Sverige, så att säga Restsverige, vände sig programmiskt inåt. Och så gjorde i stor utsträckning diktarna. Förhållandet kan sammanfattas i en enda tillspetsad mening: Efter 1809 trillade Sverige ur den historia där de väldiga tidsvågorna slog, och denna historia var inte föremålet för den diktning som kom att kanoniseras.
Med få men distinkta undantag kom den traderade svenska 1800-talslitteraturen att präglas av… erfarenhetsunderskott. Men det fanns svenskar som gjorde erfarenheter av tidens politiskt och moraliskt definierade förhållanden och skeenden och som skrev om dem, exempelvis en officer som Axel Lind af Hageby i sepoyupprorets Indien och en missionär som K.J. Petterson i kung Leopolds Kongo. Vad händer om man försöker skissera eller ge några utgångspunkter för en alternativ historia över svensk 1800-talslitteratur, en historieskrivning grundad inte på berättarteknisk ackuratess eller lyrisk briljans utan på distinktionen mellan erfarenhetsunderskott och erfarenhet?